Scorpions 60-årsjubileumsturné landar i Helsingforsarenan den 28 juli.
Väntas nu. 60 år? Kan det stämma? I fjol på Sweden Rock googlade jag. Tammefan, Rudolph Schenker grundade faktiskt bandet 1965 i Hannover.
Vi talar rockens juraperiod, när The Beatles hår knappt nådde över öronen och Lemmy bara var en rockens äldre statsman.
Jag har älskat och jag har hatat dem. Jag har också varit likgiltig.
Lasse Grönroos
Jag vet att ingen bett om det, men jag tänker nu dryfta mitt förhållande till Scorpions.
Det har varit en bumpy ride, som man säger.
Jag har älskat och jag har hatat dem. Jag har också varit likgiltig. Så ta popcorn och lägg på Still Loving You i lurarna.
I början var radion och en kassett
Du kan närma dig tyska teutontitanerna på så många olika sätt:
- Räknat i reda pengar och exportstatistik så ligger de i topp (110 miljoner sålda skivor) tillsammans med Rammstein (20 miljoner). Scorpions var de första tyskarna att slå igenom internationellt.
- Söker du att bli kränkt, så är deras äldre konvolut och lyrik en guldgruva!
- Skriver du en essä om Berlinmurens fall kan du inte förbise balladmonstret Wind of Change från 1990.
Min egen vandring med skorpionerna började ändå med radion. När man ännu bandade av låtar.
På en dylik kassett hade jag låten The Zoo, liveversionen. En alldeles g-a-l-e-t bra låt.
Jag går ner till källaren och hittar faktiskt nämnda kassett. Jag har troligtvis inte lyssnat på den sedan 1989. Den heliga gralen för min musiksmak.
Då jag blåser dammet av den träder låtarna fram, handskrivet: Judas Priest – Let Us Pray, Alice Cooper – My Stars, Black Sabbath – Electric Funeral, Samantha Fox – Surrender.
Och Scorpions.
Jag lägger på den. En lång stund hörs ett avgrundsbrus och någonting svajigt som kanske är musik. Jag är beredd att trycka på eject, men då hörs plötsligt något bekant.
”Chugga-chugga-chugga-chugga …”
Riffet i The Zoo. Svajet minskar och musiken kan sakta urskiljas, om inte klart så åtminstone tydligt.
Liveversionen är snäppet bättre än studioversionen.
Men tyskarna blev inga stora favoriter för mig. På fester (när två till tre killar samlades i ett pojkrum för att spela luftgitarr på sängen på svettiga lakan) körde Ozzy, AC/DC, Iron Maiden och Mötley Crüe om tyskarna.
Visst, Savage Amusement var bra. Rock You Like A Hurricane fanns på de där kopierade vhs-kassetterna man lånade av varandra. Scorpions var ok.
Men sedan rasade det.
De förbannade balladerna
År 1990 rasade inte bara östblocket till tonerna av Wind of Change. Mitt förhållande till Scorpions kom till en ände.
Vi var inte ens väldigt nära före det, men nu öppnades mina ögon för alla töntigheter. Som att Klaus Meine började använda hatt (det var i och för sig på tiden).
Skivan i sig gick ännu an, men den ledde till en dominoeffekt där någon jävel insåg att man kunde casha in på alla balladerna.
De gav ut otaliga samlingsskivor med bara ballader, och studioalbumen efter 1990 sög så hårt att de kunde ha rivstartat en Evinrude. Jag ville bara spy.
Jag ville inte längre ta med den tyska kusinen från landet när jag gick ut.
1990-talet med Marilyn Manson, Smashing Pumpkins, Faith No More, Satyricon och Pantera var en ny värld.
Varken smak eller omdöme
Vissa aspekter av bandets gamla karriär kunde ha åldrats med större värdighet. Som skivtiteln Taken By Force (1977). (Sjung med: ”toxisk maskulinitet …”)
På den finns en ballad med den obegripliga titeln Born To Touch Your Feelings. Vi talar lyrik i klass med Remu Aaltonens dägädägengelska.
Eller låten Suspender Love. Vem gillar nu inte strumpeband och stay-ups, men få kan klä åtrån i ord lika fint som ett tyskt heavyband. Med mustasch.
I can't get enough / Your horny body drives me mad / Woah, yeah, it's like a drug / Suspender love, baby
Suspender Love
Vi ska inte ens börja tala om konvolutet förVirgin Killer (1976) där en spegel krossats över skrevet på en naken tioårig flicka. Symboliken är lika djup som den är bred. I dag är bilden censurerad på många plattformar.
Fast det var skivbolaget som insisterade på bilden, så har bandet själv senare erkänt att de nu skäms. Eller något ditåt. Till Soundi sa Rudolph Schenker nyligen om bilden att man måste ta i beaktande att rock'n'roll inte alltid är familjevänligt.
Vi måste tala om mustaschen
Rudolph Schenkers mustasch var manlig och väldigt tysk, på gränsen till polsk.
I Los Angeles valde man en annan stig. Jon Bon Jovi sprejade håret till en rufsboll och Vince Neil klädde sig i pinka trosor utanpå läderbyxorna.
När Aerosmith skrev Dude Looks Like a Lady hade de definitivt inte Klaus i tankarna.
Hur hemsk mustaschen än var, så blev den ändå deras trademark. När han senare rakade bort den var jag rent av besviken.
Men ändå ...
Brast mitt omdöme sedan?
Jag vägrade Scorpions i kanske tjugo år. Men tids nog glömde jag att de var töntiga. Jag tröttnade på Pantera också.
Jag tog några trevande steg. Köpte Lovedrive på vinyl i en divare. Knackade med käppen på isen. Köpte Breakout och Animal Magnetism. Gav dem en snabb blick över dansgolvet.
I ögonvrån såg jag Schenkers mustasch vibrera litet tillbaka. De gamla skivorna var ju faktiskt riktigt bra. De urgamla hade också sin charm, jag grävde fram Virgin Killer och In Trance.
Sommaren 2025 spelar Scorpions än en gång på Sweden Rock, som huvudartist med uppblåsbar skorpion och pyro.
Klaus Meine ser närmast uppstoppad ut, men resten rör sig hyfsat energiskt. The Zoo är fortfarande kanon och vem gillar inte Big City Nights?
Och balladerna.
Jag märker att just de ger mig mest. Speciellt Send Me an Angel. Still Loving You är fin, och jag låtsas vissla med (jag kan inte vissla) i Wind of Change.
Har jag blivit gäggig?
Säg det. Men snart kommer de till Finland igen. För sista gången?
Lasse Grönroos är musikjournalist som är tillräckligt modig för att medge att han också tycker om blödig radiorock.